Hej läggis

201711011854132503_sbig.jpg

!!!

Inga ord behövs.

Advertisements

Men på riktigt, vad heter du?

Jag har fått flera frågor angående mitt namn och oftast sker det i samband där jag är i nya miljöer och exempelvis lär känna nya människor. Att det är ett intressant ämne att diskutera eller ens kommentera kunde jag aldrig gissa. Men, här är svaret på eventuella frågor. Hör och häpna (haha);

Jag arbetade i en relativt speciell miljö där vi anställda hade namnskyltar (likt många andra serviceyrken) och “Sarah” måhända vara ett vanligt namn, men inte alls jättesvårt att söka reda på om en vill. Speciellt inte i en mindre stad. Det hände att gäster från jobbet skrev till min privata Facebook och jag blev helt enkelt obekväm.

I ett annat sammanhang så bestämde sig en man för att ta sig hem till mig. Han ville ha sällskap efter ett krogbesök och berättade hur han satt i taxin påväg till min adress för “jag vet ju minsann vart du bor”. Jag sprang utanför lägenheten och ryckte i stress och panik bort min namnlapp från min ytterdörr, samt tejpade för mitt namn i trappuppgången. Han gav lyckligtvis upp. Konsekvensen blev ju också, om en ska se det komiska i detta, att jag inte fick någon post på tre veckor och jag förstod inte alls varför. Anledningen har jag redan nämnt, att jag ryckt bort namnlapparna. Haha!

Dessa händelser påverkade mig oerhört under en period och jag kände helt enkelt att jag behövde byta ut mitt namn på sociala medier ett tag för att göra mig lite mindre tillgänglig. Jag fanns då inte längre bara en sökning bort utan det krävdes lite mer tid och energi än så. Dessa personer slutade höra av sig och ingen mer försökte inleda en konversation, men om det däremot beror på att jag bytte ut mitt namn på Facebook kan jag ej svara på, för jag har ingen aning. Det gjorde mig däremot mer bekväm att veta om att jag var mindre synlig under ett tag.

För att tillägga; detta var då. Jag vågar tro att jag hade reagerat på ett annat sätt idag – aldrig att dessa män skulle komma undan om det skedde i nutid.

På stationen

Det var faktiskt inte alls längesedan jag sprang på en bekant mitt i all hets på Stockholm centralstation.”Skriver du inget längre?” frågade hen. “Jo, i smyg” svarade jag. En kaffe senare bestämde jag mig för att offentliggöra mina inlägg igen. För, varför inte?

Hej älsklingar. Hoppas ni vill med på denna resa även denna gång.

Att säga farväl

Jag har precis satt mig i sängen i min vita studentlägenhet på ynka 20 kvadratmeter efter att ha varit iväg och skrivit min (förhoppningsvis) allra sista tenta på den obligatoriska delen av min utbildning.

Jag känner mig glad, nöjd, stolt, lättad, ledsen och sorgsen på samma gång just nu. Detta äventyr är liksom över snart? Och jag vet inte riktigt vart jag ska komma med denna lilla text, mer än att lätta på hjärtat lite.

Det är så många känslor som bara snurrar runt i huvudet på en och samma gång. Åh, satan vilket äventyr jag haft här, i staden här i norr som jag för alltid kommer att kalla för pluggstaden. Men äventyret är inte riktigt slut än. Måste ta tillvara på den sista perioden – för sedan ska jag vara med och rädda världen på riktigt.